Vi bor just nu i en radhuslägenhet som vi köpte samma dag som vi fick reda på att Lowe låg i magen. Han är i allra högsta grad planerad, men vi trodde inte riktigt att det skulle gå så fort, så därför valde vi att köpa radhuslägenheten ändå. Detta trots att vi egentligen inte har tillräckligt med plats. Vår lägenhet är 106 kvm, 4 rum fördelade på två plan. Vi har en liten trädgård och bor i ett jättebra område. Enda nackdelen med lägenheten är att vi har grannar vägg i vägg, något som är oerhört påfrestande vissa dagar när det är väldigt livat där inne. Och det faktum att vi är trångbodda.
Längtan efter något större finns, framförallt hos mig. Men våra ekonomiska förutsättningar sätter stopp de närmaste åren, såvida det inte dyker upp en större, fristående radhuslägenhet i området.
Varför har vi då inte sparade pengar på banken undrar nog många. Jo, förklaringen är inte svårare än att jag flyttade hemifrån redan som 16-åring och försörjde mig själv under hela gymnasietiden med extrajobb samtidigt som skolan. Sedan rullade livet på, jag hankade mig runt på extrajobb och vikariat i många år och någon möjlighet till ett sparande fanns inte. Det handlade mest om att överleva från dag till dag och att betala räkningarna. Tobias och jag träffade 2005, jag var 21 och han skulle snart fylla 20. Han hade precis börjat sitt första jobb efter studenten och bodde hemma. Efter någon månad flyttade vi ihop och strax därefter blev Tobias arbetslös och för ung för a-kassa så han fick alfakassa. Vi gick runt med nöd och näppe. Ett halvår senare blev jag arbetslös och Tobias fick jobb. Sedan blev jag gravid och började plugga på komvux. När Alfons sedan föddes fick Tobias sitt nuvarande jobb efter att ha varit arbetslös och hoppat runt på olika vikariat. Jag hade som tur var fått ihop en hyfsad föräldrapenning, eller ja, jag fick ut ca 6000kr i månaden så vi klarade oss ju. Efter föräldraledigheten med Alfons fortsatte jag plugga, när jag var klar undersköterska fick jag timvik på IVA. Bestämde mig för att fortsätta plugga på högskolan till sjuksköterska då det inte fanns några jobb som undersköterska. Första terminen blev jag gravid med meja och tog sedan ett års uppehåll. 2013 blev jag färdig sjuksköterska och fick samtidigt min första fasta tjänst. Men även om vi har senaste åren haft fasta jobb båda två så har det inte funnits utrymme för några rejäla sparanden. Vi har haft dyra boenden, bilar som krånglat och det kostar en hel del med barn.
Även om jag verkligen önskar att jag hade prioriterat annorlunda när jag var yngre så ångrar jag inget. Hade jag inte gjort de valen jag gjorde då hade jag idag inte haft mina barn och Tobias. Jag kanske hade haft 200.000 sparat på banken till ett hus, men hur mycket hade det varit värt om jag inte hade haft de andra.
Nu försöker vi göra allt för att så småningom komma igång ordentligt med sparandet igen för att iaf ha en chans till mer lån när den dagen väl kommer. Vi renoverar lägenheten för att öka värdet och jag pluggar kurser vid sidan av föräldraledigheten för att så småningom få ett annat jobb som genererar en bättre inkomst. Allt ligger långt fram i tiden och vissa dagar är längtan större än någonsin. Men vår tid kommer och fram tills dess har vi ett bra boende, minus trångboddheten och vilda grannar.
Senaste kommentarer