Det här är ett väldigt personligt inlägg, men den här är en personlig blogg och för att komma vidare i tankarna idag behöver jag skriva av mig.
Det hela började egentligen igår kväll när jag skulle betala räkningarna. Jag har gått och skjutit upp det hela helgen för jag har haft en magkänsla om att det troligtvis inte går ihop sig denna månad, men så har jag förkastat den känslan med tanken om ”att det gör det alltid så varför skulle det inte göra det denna månad”.
Började med att logga in på banken och kände hur pulsen steg när jag såg aktuellt saldo. Tänkte att det kanske var så att alla autogiro dragits redan med tanke på påskhelgen, så jag började betala. Desto mer räkningar jag la in desto mer stressad blev jag över saldot och fick till slut bryta för att kolla om det verkligen var så att autogirona dragits eller om jag räknat så brutalt fel i huvudet. Naturligtvis visade det sig att jag räknat brutalt fel. Det hade dragits två autogiron, de två på minst summa. Betalade klart räkningarna och gjorde en snabb räkning och konstaterade att kommande månad kommer bli ett rent helvete rent ut sagt. När autogirona är dragna finns någon enstaka tusenlapp kvar på kontot. Inte ens så det täcker matkontot för månaden. Som tur är har vi en välfylld frys och jag handlade ganska rejält i söndags innan jag betalade räkningarna.
Idag kom jag på att jag och barnen ska åka till mormor på söndag för att uppvakta henne på födelsedagen. Skickade iväg ett sms till mamma och kollade om det räcker ifall jag köper blommor till henne för vår ekonomi ser ganska mörk ut denna månad. Får till svar att det kanske är dags att börja tänka sig för och inte handla hela tiden. Jag blev så jävla ledsen av det svaret. Min mamma verkar tro att det enda jag gör som föräldraledig är att shoppa hela dagarna. Kände mig så jävla värdelös efter att jag fått det meddelandet av henne. Jag har bott ensam sedan jag var 15 år gammal och försörjt mig till 90% helt på egen hand. Pappa betalade underhållsstödet direkt till mig fram tills jag tog studenten och mamma åt jag hos någon gång i veckan. Förutom det så klarade jag mig via extra jobb. Det har alltid varit så, jag har klarat mig själv. Jag och Tobias har nästan alltid fått vända på kronorna fram tills för tre år sedan när jag fick mitt första jobb efter studierna. Detta är första månaden det inte går ihop för oss.
Vad lägger vi pengarna på kanske ni undrar?
Vårt boende inklusive lån och bil kostar oss ca 14.000 i månaden. Ett extremt dyrt boende men enda alternativet för oss just nu är i så fall hyresrätt så vi kan lösa lånen vi har. Vilket inte heller är ett alternativ då vi i nuläget skulle sälja med förlust. Utöver detta så kostar försäkringar, diesel, mat, CSN, a-kassor och fackavgifter, internet, el, larm osv mellan 12-14.000 i månaden. Denna månaden fick jag ut 2.000 mindre eftersom jag jobbat och det släpar, plus att vi hade oförutsedda utgifter till barnen vilket bidrog att denna månad blir tuff. Så nej, kära moder jag handlar inte hela dagarna. Jag gör absolut inget hela dagarna förutom att sköta logistiken med barn, hund och hem. Det finns säkerligen saker vi kan dra ner på och avsluta, men det hjälper inte oss i nuläget. Jag önskar verkligen att pengarna fanns för att lägga på att shoppa. Jag drömmer varje dag om att renovera här hemma och köpa det vi vill ha. Jag önskar att jag hade råd att lägga 1500 på jacka och överdragsbyxor till Lowe från pop, men nej, det går inte. Jag är glad om jag kan köpa skor till de stora barnen så de klarar sig under våren.
På ett sätt så blir jag så jävla arg på mig själv, för att jag prioriterat såhär. Att jag inte valde att bo hemma tills alla studier var avklarade, jobbat och sparat pengar. Att jag inte flyttade hemifrån som 15-åring och har fått slita för att få vardagen gå ihop. Men nej, jag valde själv att flytta hemifrån som 15-åring och jag valde själv att skaffa barn tidigt i livet. Innerst inne tycker jag ibland att jag har lyckats ganska bra. Jag tog studenten med bra betyg, jag har alltid varit hängiven till studierna och när jag blev gravid med Alfons såg jag till att skaffa mig en utbildning som gav mig en framtid. Samma när jag blev gravid med Meja. Jag har pluggat i många år för att komma dit jag är nu. Jag har kanske inte finaste jobbet på papper och jag tjänar inga miljoner, men jag älskar mitt jobb.
Slutsatsen på det flummiga inlägget är att jag är jävligt ledsen för att jag blir så förbaskat nedtryckt av min mamma. Jag är också jävligt ledsen över att jag inte har en likadan familj som alla andra. Jag har min egen familj, thank god, men utöver den har jag två personer i mitt liv, min mamma och min mormor. Men nu börjar jag överväga om det ens är värt att ha mamma i mitt liv….
Senaste kommentarer